Negativ inställning till livet
Jag vet inte vad som händer med mig, det kan gå hur fort som helst so att vända på en hand. Ena stunden är jag glad och allt är prima ballerina, men sen blir allt skit och jag är ensammast i världen. Jag vet att jag inte ska klaga över mitt liv för det kan int bli bättre, men vissa dagar skulle jag bara vilja sätta mig i ett hörn någonstans och gråta. Varför vet jag inte, eller jag antar att det är för att jag hatar ensamheten mest av allt i hela den stora världen. Jag skulle göra vad som helst för att få lite sällskap just nu. Ingen som är hemma och kan prata lite med mig heller för mor och far är borta och äter, Eric är på släktmiddag i Sthlm som jag också var bjuden på men då ställer ju den där skolan till det som vanligt när det händer nåt...
Nej men jag får väl prata med min pojke lite senare hoppas jag, men tiden går väl aldrig så sakta som när man väntar på något. Saknar honom som mest när livet känns trist och jag inte har nåt att göra, när jag bar asitter här hemma i min ensamhet och funderar över livet. Jag försöker dörsriva tiden så mycket jag kan men ändå går den så himlans sakta, vad gör jag för fel egentligen?
Varför ska denna hemska ensamhet finnas över huvud taget? Tänker tillbaka på sista året i Eskilstuna, hur roligt vi hade det då, var inte en enda helg som man satt sysslplös hemma för sig själv och gjorde man väl det någon gångså var det snarare skönt, men ingenting man längtade efter eller i alla fall inte jag. Jag trivs nog som bäst med massa folk runt omkring mig. Då trivs jag som fisken i vattnet. Kanske beror på att jag näst intill alltid har haft det på ett eller annat sätt. När man bodde hemma var det alltid någon hemma, det var liv och rörelse runt omkring mig jämt. Mitt liiv gick ju i 180 hela tiden förut och nu har jag massor av dötid som jag inte är van vid, jag vill ha nåt att göra annars blir jag hur rastlös som helst.
Jag längtar och saknar en massa saker men ingenting längtar jag efter så mycket som jag längtar till nästa sommar när den här ensamheten är över för gott förhoppningsvis, då behöver jag aldrig sitta själv hemma en lördagskväll igen.
Usch jag vet inte vart jag ska ta vägen så uttråkad är jag, men nåt får jag väl ta och hitte på nu.
Puss och Kram <3
Du betyder allt för mig, Älskling!
Nej men jag får väl prata med min pojke lite senare hoppas jag, men tiden går väl aldrig så sakta som när man väntar på något. Saknar honom som mest när livet känns trist och jag inte har nåt att göra, när jag bar asitter här hemma i min ensamhet och funderar över livet. Jag försöker dörsriva tiden så mycket jag kan men ändå går den så himlans sakta, vad gör jag för fel egentligen?
Varför ska denna hemska ensamhet finnas över huvud taget? Tänker tillbaka på sista året i Eskilstuna, hur roligt vi hade det då, var inte en enda helg som man satt sysslplös hemma för sig själv och gjorde man väl det någon gångså var det snarare skönt, men ingenting man längtade efter eller i alla fall inte jag. Jag trivs nog som bäst med massa folk runt omkring mig. Då trivs jag som fisken i vattnet. Kanske beror på att jag näst intill alltid har haft det på ett eller annat sätt. När man bodde hemma var det alltid någon hemma, det var liv och rörelse runt omkring mig jämt. Mitt liiv gick ju i 180 hela tiden förut och nu har jag massor av dötid som jag inte är van vid, jag vill ha nåt att göra annars blir jag hur rastlös som helst.
Jag längtar och saknar en massa saker men ingenting längtar jag efter så mycket som jag längtar till nästa sommar när den här ensamheten är över för gott förhoppningsvis, då behöver jag aldrig sitta själv hemma en lördagskväll igen.
Usch jag vet inte vart jag ska ta vägen så uttråkad är jag, men nåt får jag väl ta och hitte på nu.
Puss och Kram <3
Du betyder allt för mig, Älskling!
Kommentarer
Trackback
