Vad mycket som har hänt på bara ett år!
Jag kom underfund med att det har hänt en hel del det senaste året och att man nog har utvecklats en hel del som människa i allt som har hänt.
För ett år sedan hade jag inte flyttat hemifrån, eller nja inte på riktigt i alla fall. Jag visste knappt vad det innebara tt plugga på högskolan men det vet jag nu. Jag vet också hur det är att bo själv, hur det är att sakna någon, hur det är att älska någon. Det är väl bara en bråkdel av det jag vet nu som jag inte visste för ett år sedan.
Men hur är allt det där då?! Bo själv tycker jag kan vara riktigt skönt, man kommer och går, man gör vad man vill när man vill. Som J sa förra sommaren, jag behöver inte borsta tänderna på en hel dag om jag inte har lust med det. Är ingen som kommer och tjatar på mig. Och lite så är det faktiskt. Men det som jag tror jag har tyckt varit konstigtast det är när man kommer hem till Eskilstuna och hälsar på så är det ingen som bryr sig om vad man gör, är ingen som säger åt mig att si och så får du inte göra eller nej det kan du inte osv. Jag kommer och går, eller jag förresten det är mera att vi kommer och går som vi vill. För jag är ju faktiskt inte själv längre...
Då kommer jag ju in på hur det är att ha den man älskar så långt bort, men jag ser mer fördelar än nackdelar, konstigt nog. Visst skulle jag må bäst av att ha honom här hos mig jämt, men jag mår bra av att bara veta att han alltid finns där för mig och med den vetskapen kommer man ganska långt tror jag. Visst saknar jag honom jämt, men det är som med allting annat det går i vågar ibland sanar jag honom massor och ibland knappt alls. Jo det är klart jag gör men ni förstår.
En sak som jag reflekterade över i somras när det gäller oss var att jag har hur kul som helst när jag är tillsammans med honom. Jag har aldrig en tråkig stund då och det tror jag också är en nyckel till att ett förhålland ska hålla i längden, att man har roligt ihop. Jag kan helt klart säga att E är min bästa vän. En sån ska man kunna prata om allt med och han eller hon ska alltid finnas där och det gör han verkligen. :)
För ett år sedan hade jag inte flyttat hemifrån, eller nja inte på riktigt i alla fall. Jag visste knappt vad det innebara tt plugga på högskolan men det vet jag nu. Jag vet också hur det är att bo själv, hur det är att sakna någon, hur det är att älska någon. Det är väl bara en bråkdel av det jag vet nu som jag inte visste för ett år sedan.
Men hur är allt det där då?! Bo själv tycker jag kan vara riktigt skönt, man kommer och går, man gör vad man vill när man vill. Som J sa förra sommaren, jag behöver inte borsta tänderna på en hel dag om jag inte har lust med det. Är ingen som kommer och tjatar på mig. Och lite så är det faktiskt. Men det som jag tror jag har tyckt varit konstigtast det är när man kommer hem till Eskilstuna och hälsar på så är det ingen som bryr sig om vad man gör, är ingen som säger åt mig att si och så får du inte göra eller nej det kan du inte osv. Jag kommer och går, eller jag förresten det är mera att vi kommer och går som vi vill. För jag är ju faktiskt inte själv längre...
Då kommer jag ju in på hur det är att ha den man älskar så långt bort, men jag ser mer fördelar än nackdelar, konstigt nog. Visst skulle jag må bäst av att ha honom här hos mig jämt, men jag mår bra av att bara veta att han alltid finns där för mig och med den vetskapen kommer man ganska långt tror jag. Visst saknar jag honom jämt, men det är som med allting annat det går i vågar ibland sanar jag honom massor och ibland knappt alls. Jo det är klart jag gör men ni förstår.
En sak som jag reflekterade över i somras när det gäller oss var att jag har hur kul som helst när jag är tillsammans med honom. Jag har aldrig en tråkig stund då och det tror jag också är en nyckel till att ett förhålland ska hålla i längden, att man har roligt ihop. Jag kan helt klart säga att E är min bästa vän. En sån ska man kunna prata om allt med och han eller hon ska alltid finnas där och det gör han verkligen. :)
Kommentarer
Trackback
