Saknaden är stor!
Det kommer bara över mig ibland, hur mycket jag saknar vissa personer, visst saknar man alla mer eller mindre mnen sen finns det några som man alltid har saknat och alltid kommer att sakna lika mycket och en av dom är Morfar. Han var bara så himla go och hans hundar ska vi inte prata om. Kan någon förklara för mig hur en liten unge som knappt kan gå kan sitta och plocka med en pensionerad polishunds mat som dessutom inte är van vid barn när han står och äter?
Vissa saker kommer jagihåg hur bra som helst och vissa saker har jag fått berättat för mig igen, men en sak som jag alltid har kommit ihåg är när Zacko skulle avlivas och mamma och morfar stog på gården hemma på Björkliden och skulle åka till Strömsholm. Jag som knappt var tre år gammal då skulle vara hemma hos faster och fika i deras lekstuga med Sanna och Nina. Det är ett sånt minne som jag aldrig kommer att glömma som jag alltid kommer att bära med mig.
Är det något som man kan koppla ihop med morfar så är det hans kärlek till alla slags djur, spelade ingen roll vilket. Vet att mormor har berättat att han kom hem med en skadad örn en dag och skulle hjälpa den till mormors stora förtret, men så var han och alla älskade honom ändå.
Nej usch han försvann från oss alldeles för tidigt. Man ska inte behöva förlora sin morfar när man bara är 8 år gammal men nu fick jag det och jag har väl klarat mig men ibland har jagsaknat honom mer än någonsin som till exempel på studenten eller på balen eller alla födelsedagar, jular. Speciellt jullunchen hemma hos mormor och morfar, vi skattade alltid åt honom när han sjöng snapsvisor. Det visste man också hur man gjorde, hur man fick oss att skratta.
Jag kan sitta här och skriva hur mycket som helst om min kära morfar men vad hjälper det? Han kommer ändå aldrig tillbaka hur mycket jag än skulle vilja att han gjorde det.
Men nu har jag fått en annan människa som har fyllt en del av det tomrm som blev efter morfar, du är det bästa som finns min älskling! Älskar dig då, nu och för alltid.
Puss och kram Tilda
