Ett nytt liv väntar
Det spelar ju ingen roll hur många gånger jag lovar mig själv att jag ska bli bättre att uppdatera bloggen så blir det i alla fall inte så. Det kanske är bättre att jag gör det när andan faller på än att det ska kännas som ett tvång.
Sedan sist har mitt liv tagit en ny vändning. Sist jag skrev var Eric i USA med jobbet och jag tänkte att det kanske skulle vara bra med lite paus från varandra, men inte trodde jag att det skulle gå så fort när han väl kommit hem igen. Men så blev det! Jag pratar inte om att det inte är vi längre utan jag pratar om att vi ska bli TRE i sommar. Ja det är sant, vi ska ha barn och jag är i vecka 16 nu. Snart halvvägs alltså.
Låg och funderade lite igår och insåg att tiden gått fort sedan testet i början på november och att det "bara" är så mycket tid kvar innan bebisen kan välja att komma ut i den stora världen. Det mina vänner är en skrämmande tanke samtidigt som det är en helt underbar tanke. Klarar vi det här nu? Är vi tillräckligt vuxna?! En konstig känsla är det i alla fall men jag kan lova att vi är många som längtar efter detta underverk.
Förra veckan hade jag tur i oturen när jag krockade med bilen och följden blev en skrotbil och ett blåmärke på höger lår. Det resulterade också i ett ultraljud för att kolla att bebisen mår bra i magen. Den mår prima ballerina! Skönt att veta även om jag inte var särskilt orolig. Men vi fick ju se den då vilket var riktigt häftigt och Eric utbrister efteråt - det var ju nåt därinne! Och ja lite så kändes det även om jag inte mått som en prinsessa den senaste tiden direkt så fick vi det svart på vitt att det är en varelse som lever och frodas i min mage.
Helt otroligt vad kroppen klarar av!
Ja det var en liten update från mig såhär i januarikylan.
So long!
Tilda ❤️
