Tillbaka till verkligheten!
Nu har jag jobbat min åttonde dag och det känns som att det går lättare för varje dag som går. Som någon sa på jobbet idag, det ska bli lite mysigt med höst och tända ljus. Jag kan inget annat än hålla med.
Men semestern då? Jag kan inte klaga på vädret och temperaturen i vattnet.
Men känslomässigt har sommaren varit en bergodalbana minst sagt. Kan inte riktigt förklara hur eller när det började men jag började tvivla på mina känslor för min Eric. Det värsta jag varit med om. Brottades med det samtidigt som han kom längre och längre bort. Vad händer? Varför blir det så här? Vi som har det så bra?! Eller? Jo vi har det bra men jag tror att mitt upp i vår flytt, att det är mycket på jobbet och alla andra måsten som kommer med våren så tappade vi bort oss själva. Allt annat var så viktigt att vi inte såg oss mitt i detta kaos.
Tror att vi va så slutkörda att vi inte orkade med oss och vårda vår relation. Det som är så viktigt tillsammans med mycket annat.
Droppen som fick bägaren att rinna över va när du inte va redo att skaffa barn eftersom du ville göra annat. När jag då frågade vad det var svarade du att du ville jobba och tjäna pengar. Då brast det för mig. Hade först inte tänkt säga något men nu kunde jag inte hålla mig längre. Och det va nog bra. Det har blivit mycket bättre. Jag är gladare och du är mer närvarande.
Det är nog meningen att det ska vara du och jag ❤️
Älskar dig Eric!
